| |
Nedanstående
dokument är ett försökt på att lättförståeligt sätt besvara de frågor
jag fått både nu och tidigare genom rörande SAN. Detta för att om
möjligt ge ett klarare begrepp om sjukdomen. Har du fler frågor eller
undringar så kontakta mig. Om jag inte kan besvara dem själv kan jag
förhoppningsvis skicka dig till någon som kan besvara dem.
Bakgrund och tack!
Under sommaren -02 uppmärksammades av en uppfödare en
rörelserubbning som dels drabbat valpar i en av hennes egna kullar samt
att även valpar från andra kullar visade likartade symptom. Efter
insamlande av material undersökte 3 hundar av neurologisk expertis,
vilken kunde konstatera att hundarna led av en fortskridande skada i det
sensoriska nervsystemet sannolikt av ärftlig natur. Ett flertal
engagerade uppfödare och ägare till hundar med misstänkt SAN har ställt
upp för att försöka reda ut denna sjukdom. En forskargrupp från SLU och
BMC har rett ut sjukdomen kliniskt och är även på god väg att lösa den
genetiskt. Ett stort tack till denna engagerade forskargrupp bestående
av Åke Hedhammar, Leif Andersson, Göran Andersson, Karin Hultin
Jäderlund, Eva Örvind och Sofia Malm.
Förutom dessa vill jag härmed rikta ett stort tack till Ann Nerell,
Filip Johnsson, Helena Wennmark, Karin Hagård och Helena Hellström utan
vars hjälp och engagemang samt inte minst stöd, denna utredning inte
varit möjlig och därmed sjukdomen kanske inte blivit löst. Ett stort
tack riktas även till de uppfödare, både drabbade och inte drabbade av
SAN samt valpköpare med SAN hundar som har ställt upp för rasens bästa
med tid, pengar, osjälviskt arbete och inte minst sina hundar!
Ett stort tack bör även riktas till de som finansierat forskningen:
Sveland i inledningsstadiet och senare AGRIA, SKK’s forskningsfond och
GRK’s medlemmar genom styrelsen för GRK år 2005 bidrog med pengar genom
GRK's forskningsfond.
Hur yttrar sig SAN?
Den kliniska bilden är tämligen enhetlig och består av en
rörelsestörning som debuterar från c:a 6 månaders ålder (både tidigare
och senare debut förekommer). Rörelsestörningen visar olika
allvarlighetsgrad och utvecklingen av symptomen går även den olika
snabbt. Den lindrigaste formen ger sig bara till känna genom att hunden
lyfter det ena eller bägge bakbenen lite högre i skritt och trav. Ofta
skuttar dessa hundar i galopp. Flera ägare tycker sig märka att hunden
får svårare att klara hala golv och reser sig som "Bambi". En del får
svårt att koordinera och gå i trappor. I svårare fall trampar hundarna
igenom i sina handlovar som nästan nuddar marken. De har en mycket
okoordinerad och svajig gång med höga haslyft och rör sig vingligt. Är
hunden utvilad och inte stressad rör den sig ofta bättre men blir den
trött så blir rörelserubbningen påfallande
Går SAN att behandla?
Någon behandling finns i dagsläget inte. Vissa lindrigt drabbade
hundar kan leva hela livet med hjälp av stöd (mattor på hala golv;
simning; sjukgymnastik; träning) andra drabbas betydligt hårdare och
sjukdomsutvecklingen går snabbt. Sjukdomen kan även gå i ”skov” (upp och
ned i symptomen).
Min hund tycker inte om hala golv - har den SAN?
Nej, många Golden tycker inte om hala golv har det visat sig och
enbart detta betyder inte att hunden har SAN.Är du orolig och hunden
eventuellt har andra symptom på nervskada så låt undersöka den av en
specialist i neurologi. Det går även att enkelt med ett blodprov se om
hunden har den mutation som orsakar SAN.
Hur nedärvs SAN?
De flesta genetiska sjukdomar orsakas av förändringar i
cellkärnans arvsmassa. En liten del sjukdomar orsakas dock av mutationer
i mitokondriens arvsmassa, mitokondriellt DNA (mtDNA). SAN har med
största sannolikt denna mycket ovanlig nedärvningsform. Mitokondrie DNA
(mtDNA) förs över till avkomman enbart från tiken. Hanens mtDNA sitter i
spermiens svans som släpper vid befruktningen av ägget och därmed inte
överförs till avkomman. Därav namnet maternell (moder) nedärvning.
Mitokondriella sjukdomar kompliceras även av att sjukdomen nedärvs som
heteroplasmatiskt (mer om detta nedan).
Nedärvning - Enkelt beskrivet
• Hanhundar som är fäder till drabbade valpkullar är inte
inblandade i sjukdomen
• Söner och döttrar till tikar med mutationen kan drabbas av sjukdomen i
likartad frekvens
• Endast döttrar kan föra mutationen vidare
• Hanhundar från drabbade linjer kan därför användas i avel då de INTE
kan föra mutationen vidare trots att de är bärare av den.
Var kommer SAN ifrån?
Mutationen har identifierats i en tiklinje som går tillbaka till
i början av 70:talet i Sverige se
http://www.goldenklubben.se/Rapport GRK 081020.pdf.
Om mutationen har uppstått där eller tidigare är ännu inte klarlagt.
Vad menas med en obruten tiklinje?
Nedärvningen sker från mor till dotter. Söner kan ha mutationen
(och sjukdomen), men för den inte vidare till sin avkomma. Denna tik
måste alltså ligga längst ned till höger i en stamtavla för att hunden
skall kunna ha mutationen. Då hon levde på 70:talet kan det röra sig om
många generationer bakåt i stamtavlan. Hur många gånger hon i övrigt
förekommer på andra ställen i en stamtavla saknar betydelse för denna
sjukdom.
Varför upptäcktes sjukdomen först 2002 om bärare av mutationen
konstaterats gå tillbaka till 70:talet?
Detta beror på att SAN sannolikt nedärvs som maternell heteroplasmi och
mutationen slumpmässigt fördelar sig hos individer och även i olika
organ. Mutationen kan alltså föras vidare från mor till dotter i flera
generationer utan att någon hund blir kliniskt drabbad och därmed förbli
oupptäckt. Sjukdomen var dessutom inte beskriven (dvs. okänd). De
tidigare enstaka drabbade hundarna har fått olika diagnoser av
veterinärer. Att sjukdomen uppmärksammades berodde på att ett flertal
tikar med samma härstamning samtidigt gick i avel och därmed ett flertal
fall inträffade ungefär samtidigt. Då några av dessa hundar undersöktes
av en neurolog kunde fastställas att det rörde sig om samma sjukdom och
kriterierna för sjukdomen kunde fastställas. Därför kunde man anta att
sjukdomen hade en ärftlig bakgrund och påbörja en genetisk utredning.
Vad menas med maternell heteroplasmi?
Nedärvningen av mitokondriella sjukdomar följer oftast inte
Mendels lagar då bara modern överför mtDNA till avkomman. Det finns
tusentals kopior av mtDNA per cell och den sjukdomsframkallande
mutationen kan finnas i en viss andel av alla mtDNA kopior. Detta
innebär att i en och samma cell kan det finnas vissa mtDNA-molekyler som
innehåller en mutation och andra som inte gör det. Detta kallas för
heteroplasmi. Halten av muterat mtDNA kan därmed variera kraftigt mellan
olika vävnader hos en individ och även mellan olika individer i en kull.
Denna variation i distributionen av muterat mtDNA är en viktig
förklaring till den stora variationen i sjukdomsuttryck man kan se både
i den enskilda kullen och mellan de olika kullarna. Detta avspeglas även
i den ojämna fördelningen av kliniskt sjuka hundar efter anlagsbärande
tikar (1/36 efter en tik; 5/7 efter en annan tik). Kort sagt hur mycket
muterat mtDNA hunden har i de olika vävnaderna är slumpmässigt. Detta
antal styr om sjukdomen uppträder och hur allvarlig sjukdomen blir.
Slumpmässigt kan alltså enstaka individer få många muterade gener och
andra mycket få.
Kan en hund ha mutationen och vara kliniskt frisk?
Ja, de flesta hundar som har mutationen är kliniskt friska, men
tikarna för vidare anlaget till sin avkomma som därför kan drabbas.
Min hund har denna tik längst ned till höger i sin stamtavla - är
den då sjuk?
Nej, inte om den inte visar något av ovanstående symptom. Många
hundar har mutationen och är helt kliniskt friska (se ovan om maternell
heteroplasmi). Är det en tik kan den föra mutationen och därmed anlaget
för sjukdomen vidare i rasen och skall/bör då inte användas i avel.
Kan min hund lida av SAN utan att ha denna tik i stamtavlan?
Då det ännu inte är helt fastställt var mutationen har uppstått
på tiklinjen går denna fråga i dagsläget inte att besvara. Har du en
hund som visar ovanstående kliniska symptom så vänd dig till någon i
forskargruppen på SLU (Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala).
Den 22/10-2008
Eva Johnsson |
|